Internationella Toalettdagen 19 november – en påminnelse om Sveriges dolda miljöskuld
Varje år den 19 november uppmärksammar världen Internationella Toalettdagen, en officiell FN-dag för sanitet, hälsa och hållbar vattenhantering. För många länder handlar det om att bygga grundläggande infrastruktur. För Sverige borde det handla om att ta ansvar för det vi redan byggt – men som inte fungerar.
Trots miljölagstiftning sedan 1969 har Sverige fortfarande över en miljon enskilda avlopp, varav en mycket stor andel inte uppfyller dagens krav. Fler än 240 000 är direkt olagliga, och många fler saknar fungerande rening. Varje dag släpps uppskattningsvis 25 miljoner liter orenat avloppsvatten ut från dessa system – motsvarande utsläpp från en stad större än Malmö. En tyst miljökatastrof som påverkar våra sjöar, vattentäkter och hav.
Men trots detta fortsätter många kommuner att godkänna nyanläggningar av tekniker som inte kan kontrolleras – såsom infiltrationer och markbäddar. Lösningar som i praktiken saknar mätbara prestandavärden, som påverkas av väder, grundvatten och markförhållanden – och som ofta används långt efter sin tekniska livslängd. Det är samma teknik som i flera europeiska länder är på väg att förbjudas – av just de skäl som vi i Sverige fortfarande ignorerar.
Samtidigt särbehandlas moderna, CE-märkta minireningsverk – som kan kontrolleras och följa upp – med orimliga krav och extra tillsyn, medan de föråldrade systemen lämnas utan insyn i decennier. Det är inte teknikneutralitet. Det är dubbelmoral.
Vi ser det tydligt på Gotland. Regionen har under mer än ett decennium krävt infiltration även i kombination med minireningsverk – trots att Gotlands kalkrika berggrund och känsliga grundvatten gör tekniken direkt olämplig. Resultatet?
100-undersökningen från 2022 visar att dricksvattnet blivit sämre – inte bättre – trots omfattande ombyggnationer av avlopp. Människor har investerat stora summor i lösningar som i praktiken inte fungerar. Det är ett miljöpolitiskt haveri.
Internationella Toalettdagen är inte bara en global påminnelse om bristen på sanitet – den är också en spegel mot vårt eget ansvar. I Sverige råder varken teknisk brist eller kunskapsbrist. Det som saknas är politisk vilja och en modern syn på vad hållbara avlopp faktiskt innebär.
Vi behöver ett systemskifte där kontrollerbarhet, prestanda och uppföljning styr – inte föråldrade föreställningar eller lokala prestigeprojekt. Det är dags att börja mäta vad som fungerar – och fasa ut det som inte gör det.
Rent vatten börjar vid källan. Och ansvaret börjar nu.